Industrimatproduktionen står för 40 procent av klimatgaserna enligt Arthur Granstedt (Morgondagens jordbruk). Värst är själva jordbruket med cirka 25-30 procent. Resten kommer från förädling och distribution. I global skala.

Det metan som frigörs vid idisslarnas matsmältning binds effektiv ner i jorden och bygger mullkapital i en relativt kort cykel. Därför var matjordarna på prärien och de asiatiska och europeiska stäpperna metertjocka. Jag skriver var eftersom modern jordbearbetning (läs plöjningsjordbruket) konsumerar mullen.

Gräsbeteskor och andra idisslare som går på naturbeten och får sitt vinterfoder från långliggande vallar binder atmosfärisk kol ner i jorden, de är kolsänkor. Dessutom gynnar de biologisk mångfald och hoten mot arterna är minst lika allvarligt som klimathotet.

Det är vansinnet att odla spannmål med hjälp av fossilgasframställt konstgödsel som är problemet. Aldrig korna eller deras kött. Skatt ska drabba dem som släpper ut klimatgaser och dem som förstör den biologiska mångfalden, till exempel trakthyggesskogsbruket. De 2.9 miljoner mjölkkor som fanns i Sverige 1930 var inga miljöproblem. Däremot är dagens 200 000 mjölkkor ett stort problem.

Idisslarna, rätt skötta, binder kol och bygger matjordar. Dessutom ger de näring åt grönsakerna. Gärna rejäla skatter på utsläppen men inte på korna. Det finns bra framtaget kött och det finns dåligt framtaget kött. Det finns dåligt odlade grönsaker och det finns bra odlade grönsaker. Hur svårt kan det vara att hålla reda på detta?