Jag är född 1942 och kom till svenska fosterföräldrar 1944 under andra världskriget. Mina fosterföräldrar och mina biologiska föräldrar brevväxlade flitigt och jag har varit närvarande vid alla mina 4 föräldrars begravningar. Tyvärr har jag glömt den minimala finska jag lärde mig under mina två törsta år i Finland.

Jag har i Sverige haft en utmärkt uppväxt med öppna givmilda och kärleksfulla fosterföräldrar. Jag fick alltid ta hem vänner och de litade på mig när jag i 13-årsåldern gick med i Fältbiologerna och övernattade i deras klubbstuga. När jag, som alla barn, gjorde något dumt fick jag en rejäl utskällning, men aldrig något fysiskt straff. Jag fick aldrig heller utegångsförbud eller liknande.

Jag blev tidigt engagerad i föreningsliv, först ett par korta barnföreningar i hyreshuset, sedan en modellflygförening och från 13-årsåldern Fältbiologerna på orten. De kallade sig NFU = Närkes Fältbiologiska Ungdomsförening. På den tiden hette Fältbiologerna SFU=Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening. I Fältbiologerna blev jag redan efter ett år kassör (var alltså 14 år). I Fältbiologerna hängde jag kvar, organiserade resor, läger och exkursioner och blev ett par år i slutet av 1960-talet distriktsinstruktör, medan fältbiologerna utvecklade sin kursverksamhet. Verksamheten i Fältbiologerna ledde till styrelseengagemang i Studiefrämjandet på såväl lokal som riksnivå.

Jag lärde mig läsa kanslisvenska genom att jag och en kompis, som båda fått skrivmaskiner, skrev till varandra, men vi skulle fylla en A4-sida med en enda korrekt konstruerad mening! I Gymnasiet hade vi två svenskaämnen: ”Skriftlig svenska” och ”Svenska språket och litteraturen” .  Jag älskade svenska språket men hatade litteraturen! Jag hade haft en helt annan förståelse för t.ex. ”Svenska språket i tal och skrift” och ”Svensk och utländsk litteratur”. Jag fick uppfattningen att för att bli accepterad måste man i sin litteratur beskriva sin fruktansvärda barndom. Eftersom jag haft en lycklig barndom kunde jag inte identifiera mig med den undervisningen. Jag läste i stället avsnitt som inte togs upp: Ämbetsverket för utbetalning av ämbetsmännens löner av August Strindberg och gatugångsreglemente ur Ormus och Ariman av Carl Johan Almqvist.

Efter studentexamen (med förhör och allting) började jag studera på Chalmers Tekniska Högskola, Väg- och vattenbyggnad med inriktning stadsbyggnad. Där blev jag aktiv i Studentkåren med fr.a. studentbostäder. Där gick jag också igenom en kort kurs om förhandlingsteknik. Under den här perioden anmälde jag mig till vikariepoolen för lärare för att utöka ekonomin något. Så småningom blev det mer undervisning i skolor, än Chalmersstudier! Jag upptäckte att jag älskade att undervisa, framför allt att undervisa ungdomar!

1974 blev jag uppringd av studierektorn på Hjällboskolan i Göteborg, som behövde en tekniklärare. Han hade träffat mig som vikarie något år tidigare på en annan skola i Göteborg. Jag nappade och fortsatte sedan med nya förordnande termin för termin. Efter ca 5 år hade jag vikarierat så mycket att jag kunde få lärarbehörighet på grund av lång och trogen tjänst. Jag blev behörig att undervisa på högstadiet i Ma, Ke, Fy; Tk och data.

I den vevan hotade lärarstrejk och jag kände mig tvingad att gå med i en fackförening. Efter litet letande tyckte jag SAC:s program stämde bäst för mig. Jag blev alltså Syndikalist! Efter något år satt jag naturligtvis i dess högsta organ.

Min undervisningsfaibless visar sig också i att jag har undervisat i VHFradiokommunikation, radar- och GPS-navigation för fritidsbåtskaptener. Själv har jag allmänt radiotelefonicertifikat, radarcertifikat, certifikat för maskinist B och kustskepparexamen, samt ett par fler kurser för fritidsbåtskaptener. Jag har dock aldrig ägt en båt!
Jag har varit NTF-instruktör i halk- mörker- och stadskörning.

Vid ca 30 års ålder insåg jag att en av anledningarna till att jag aldrig vågat släppa in någon i mitt innersta sannolikt var att jag blev övergiven av min min mamma när jag var 2 år. Inget on t om henne. Jag fick en bra uppväxt och ingen vet vilka trauma jag fått om jag varit kvar i Finland. Men att avskedet påverkat mig är självklart. Att jag dessutom ungefär samtidigt accepterade att jag verkligen var homosexuell gjorde inte livet lättare. Genom allt detta och allt sämre arbetsförhållanden i skolan tog jag mer och mer till mig alkoholen och var långt nere i träsket. Efter genomgången 12-stegsbehandling försökte försäkringskassan och jag hitta någon form av arbetsträning, men förgäves. Efter några år blev jag förtidspensionerad och var det fram till ålderspensionen.

Kring sekelskiftet konstaterade jag att jag måste ta kontroll över alkoholen och det gjorde jag. Sedan dess har det handlat om ett par flaskor starksprit om året i stället för ett par om dagen, men kronofogden får jag dras med.

Nu vet ni litet mer om den som hanterar de här sidorna.
Ta hand om er själva, naturen och andra!